Kallelsen till Guds rike 1 Kor 1: 26-31

Dagens tema är kallelsen till Guds rike. Guds rike är ett annorlunda rike. Det är inte som de jordiska rikena. Tänkesättet i Guds rike är annorlunda än allt jordiskt tänkande. Åtminstone annorlunda än allt jordiskt tänkande som uppstått ur andra källor än kristen tro. Det goda vi har i vårt samhälle har främst kommit från kristendomen.

Därför är nu kallelsen till Guds rike ytterst viktig att ta till sig. I vår tid gäller det alltmer att veta på vem man tror, på man lyssnar, vilken kallelse man följer.

Urkyrkans tid i det romerska riket liknade ganska mycket vår tid. Också då stod det kristna tänkandet i bjärt kontrast till omvärlden. Ja, det var inte bara det kristna tänkandet, utan det kristna livet, Guds verklighet bland människorna som lyssnade till kallelsen.

Aposteln Paulus påminner i dagens epistel Korintierna om hur det egentligen var när den kristna tron bröt igenom bland dem. Han säger: ”Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de  visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam...” Så räknar han upp hur annorlunda det går till i riket.

Men det är gott att vi kallas till något mycket annorlunda, för den här världen, med sitt tänkesätt gör människorna så olyckliga. Den vilseleder dem. Den lockar och bedrar, som vi kan se från löpsedlarna där de gruvligaste och ledsamaste saker listas upp, dag efter dag.

Men den kristna tron, hoppet och kärleken står inte bara i kontrast till det som är uppenbart ont, utan också, som vi redan hörde, till det som räknas för något i världen, mången gång också till det som är förnämt och sofistikerat.  Inte så att kunskap och vishet och skönhet skulle vara bannlyst, nej, men av den orsaken att ”Den stolte skall ha sin stolthet i Herren”, som avsnittet ur Korintierbrevet slutade. I Guds rike, dit vi kallas, är Kristus visheten, rättfärdigheten, heligheen och t.o.m. friheten. T.o.m. säger jag, för om det är något som vår tid tar fel på så är det just det här att den tror att åtminstone friheten inte kan finnas i Kristus. Men så är det. I Kristus finns den sanna friheten. Den frihet som han har skaffat fram åt oss, genom att bli allt för oss. Han är utan gränser, i honom finns allt. Han var ju med redan i skapelsen, skulle han åd inte vara firheten. Han var med när vårt skuldebrev ngalades fast på korset, och han steg ur graven för att verket godkändes. Han for till himmelen coh siter på Faderns högra sida. Vilken frihet. Och den är för oss. Jesus kom inte hit, han gick inte omkring och gjode under, han dog och uppstod inte för sin egen skull, och for inte heller till himlen för sin egen skull, utan för vår skull.

Så låt oss ta vara på kallelsen idag och den här sommaren. Det kommer vi aldrig att ångra.

I morgon reser vi på skriftskolläger till Pensar med tretton ungdomar, fyra lärare, och tre hjälpledare. Där gäller det för oss att presentera och representera det här annorlunda tänkesättet för de unga. Det gör vi genom att visa på Kristus och på det hopp vi har i honom i alla lives sammanhang.

Någon av de unga kanske hörsammar kallelsen under lägret, eller har redan gjort det. Någon annan kanske gör det först när han eller hon kommer till korta med sig själv; då kanske det som sades på lägret blir levande igen och Kristus lyser fram i dunklet och Guds rike känns igen och de många löftena. Amen.