Väntan på den helige Ande
Joh. 7:37-39

Man hade firat den sju dagar långa lövhyddohögtiden som påminde judarna om att de hade bott i tält under ökenvandringen och om att Gud trots allt hade sörjt för sitt folk. På högtidens sista och största dag, då festglädjen var som störst, steg Jesus upp och ropade. Vi förstår att han behövde ropa för att överrösta sorlet mellan templets murar.

Han ropade ut för alla var man kunde släcka sin själsliga och andliga törst. Det var inte längre genom ett slag på klippan man fick vatten, som under ökenvandringen. Det var inte heller bara vid Jakobs gamla goda brunn man kunde hämta vatten, utan det var hos honom som ropade, det var hos Jesus själv!

En del av dem som hörde på måste ha trott att Jesus var från sina sinnen. Men de som hade hört honom förr visste att han också tidigare hade talat om sig själv som något alldeles speciellt. Han hade bl.a. sagt: ”Jag är världens ljus.” ”Jag är livets bröd.” ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” Nu bjöd han alla som törstade till sig, alla som törstade efter liv, efter hopp, efter tröst, efter mening. Han utlovade t.o.m. förlåtelse inför Gud. Det svåraste av allt, att utplåna synder, omöjligt för människor, det utlovade Jesus dem som trodde på honom.

Det räckte med att tro, och det räcker ännu idag med tron allena. Det var tron på Jesus som skulle ge de här strömmarna av levande vatten inom människan. Det levande vattnet var den helige Ande, Hjälparen som Jesus skulle sända till lärjungarna efter sin himmelsfärd. Den helige Ande öser ur det som Jesus har gjort för människorna och låter det strömma upp inom människan. Tron på Jesus är Guds gåva, genom den helige Andes förmedling och hjälp.

Det är många idag som har det svårt på olika sätt. Vi lever i en tid då pressen på människorna är stor. Med hårt arbete försökte vi skaffa oss själva och vårt land ett namn. Men det blev dyrt för familjerna, där man fick allt mindre tid för varandra. Också den välbeprövade välfärden, grundtryggheten i samhället får sina törnar när allt skall trimmas till det yttersta. Det här märks inom vårdsektorn, det märks nu också inom skolvärlden och t.o.m. inom kyrkan. Enheterna på alla områden skall bli större.

Många lever under en ständig press, för att möblera helt om är ett arbetsamt projekt och att slå ut gamla väggar är mödosamt. Den uppenbara faran finns också att man går lös på någon bärande konsruktion.

Allt det här görs för att vi skall stå oss i framtiden. Men du och jag lever nu! Våra barn växer upp nu! Nu väljer de unga väg. Nu törstar själen efter något som vi kanske har glömt bort att finns. Vi blev ju skapade av Gud till hans avbild, till att på något sätt likna honom som är Kärleken och all godhets källa.

Är det inte sant som vi bekänner i syndabekännelsen: ”Jag har inte älskat dig, Gud över allting, inte min nästa som mig själv.” Och vi som trodde att vi skulle få allt att fungera med egen kraft. Eller så trodde vi att vi skulle få det att fungera med hjälp av kosmiska krafter. Om vi finner den rätta tonen i världsaltet, tänkte vi, om vi börjar sjunga den tillsammans, då ordnar det sig, då flödar kärleken upp inom oss.

Så tänker många idag, så ställs saken ofta fram i filmvärlden och i medierna. Man håller fram kärleken, men tar ofta fel på källan.

Men Jesus stod och ropade ”kom till mig”. Det är hos honom allting finns. Vi skall inte gå runt honom, inte välja något i stället för honom.  Antikrist betyder inte bara ”mot Kristus”, utan också ”i stället för Kristus”. Vi skall ta Jesus på orden. Hos honom finns allt vi behöver.

Hur kan vi vara utan det han lovar, hur kan vi vara utan honom?

Men var strömmar det levande vattnet upp idag? Jo, det finns i Bibeln. Vi kan gå direkt till källan. Hur skulle vi veta vem Jesus är, om vi inte skulle få läsa och höra om det? När vi hör budskapet väcker Anden tron hos oss. Guds ord och hans Ande håller ihop. Vi får lära oss mera och lära känna Jesus bättre och bättre genom att vi läser och lyssnar. Vi kan också då och då komma fram till nattvardsbordet. Där är Jesus helt nära oss. Vi får tala med honom och vi får ta emot honom i brödet och vinet. Han är verkligt närvarande där. Han sa ju om brödet och vinet: ”Detta är min kropp, detta är mitt blod.”

Jesu rop på tempelgården har nått oss. De är tidlösa. Också vi som lever och kämpar idag får söka honom. Vi får komma till honom, vi får lyssna till honom. Han har kommit för att vi skall ha liv och övernog. Amen.

Läs mer om söndagen.