Bön och tro

Mark. 9: 17-29

Så länge jorden har funnits till och människorna så har sätten att kommunicera utvecklats steg för steg. Först har man berättat från släkte till släkte, sedan har skriftspråket uppkommit, boktryckarkonsten, telegrafen, radion, datorn och internet. Nu kan vi chatta med varandra när som helst under dagens lopp eller skicka sms med mobiltelfonen, vilket är behändigt. Förutsättningarna för allt det här finns förstås ändå i den natur Gud har skapat; ljudvågorna och radiovågorna har inte vi gjort utan han.

Gud har gett oss bönen som en tidlös möjlighet att kommunicera med honom, samtala med honom, umgås med honom. Bönen är Guds ”bredband” som han har skapat genom sitt ord och lovat hålla öppet utan avgift dag och natt till tidens slut.

Genom tiderna har man ändå funderat över störningarna i kommunikationen mellan Gud och människa. Vad behövs för att Gud säkert skall höra vår bön?

I dagens evangelium har lärjungarna ställts inför det här problemet i fullt mått, då det gått så att de inte lyckats bota en sjuk pojke som hämtats fram av sin far. Vi kan gissa att nöden och skammen är stor bland lärjungarna när Jesus plötsligt träder in i folkskaran som har samlats, och där också de skriftlärda är med och disputerar om det skedda.

Den sjuke pojkens far kommer också fram inför Jesus och berättar hur det är med hans stackars pojke, och han avslutar sin berättelse med orden: ”Men om du kan, så förbarma dig över oss och hjälp oss!" Jesus svarar: "Om du kan, säger du. Allt förmår den som tror."

I den här situationen står tiden still och frågan om vad som behövs för att Gud skall höra vår bön och ta den till sig är ställd på sin spets. - Kanske också du någon gång har bävat inför Guds krav och din egen brist. Tänk om det är något fel med mig som gör att Gud inte kan svara på min bön eller inte vill. Varför dröjer bönesvaret år efter år? Det finns säkert människor som vars bön med tiden har tystnat p.g.a. av frågor som dessa.

Men den här dagen i kyrkoåret är ägnad att ge klarhet i denna fråga. Kanske inte full klarhet, men ändå en större klarhet och en större förtröstan och ett nytt hopp i bönelivet.

”Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull.” ”Men för mitt namns skull håller jag tillbaka min vrede, för min äras skull är jag långmodig, så att du inte blir utrotad. Jes. 48:9